Idag var jag också själv med omplåstringen, lika bra att jag vänjer mig igen eftersom Felicia som hjälp till åker vidare till Goa i helgen.
Det var skönt nog en relativt jämn ström av barn som behövde plåstras om så det gick bra.
Jag börjar alltid vid första skolan där det brukar bli en anstormning av de barn som går där. Sedan promenerar jag upp mot husområdet bredvid en sväng och ser ifall det är någon där som behöver plåstras om.
Därefter går jag vidare till tältområdet, hälsar och delar ut mjölk till vissa små barn som varit eller är väldigt undernärda som behöver lite extra.
Vidare längre in i tältområdet är där några familjer vars barn vägrar gå till skolan, de säger att de vill vara fria och deras föräldrar vill att de hjälper till med att ta getterna till betesfälten.
Barnen är ca 6 år.
Ibland stannar jag till där, det går för förvånansvärt bra att gå själv även utan tolk.
Tänk att kroppsspråk kan göra så mycket!
Därefter brukar det vara dags att gå till andra skolan som är på en familjs tomt i skuggan av några träd, bredvid deras getter.
Killingarna skuttar runt och upptäcker världen, tuggar på våra väskor och är så förbannat söta.
När barnen där är fixade brukar jag hämta upp Ramsingh (vår eskort tillika hindilärare i andra skolan) som får följa med mig som tolk till husområdet där det finns några barn med lite större sår som behöver tittas till och föräldrarna behöver påminnas om vikten av att gå till en riktig läkare. (även om jag kallas Dr.Elin här)
När tiden börjar ta slut går jag tillbaka till första skolan där det alltid är någon till som behöver tittas till eller helt enkelt bara plåstras om igen, bandagen sitter inte på länge...
Det kan lätt bli kaos, särskilt på slutet.
Idag satt jag en bit bort från första skolan med en liten flicka som haft ett otäckt brännsår på tummen som jag tagit hand om från början, det har läkt jättefint och hon har blivit så mycket livligare och vill hellre plocka upp leksaker på marken än sitta still när jag ska lägga om bandaget.
Samtidigt som hon trilskas och jag försöker få henne att sitta still gråter en bebis precis bredvid, en tredje unge rotar i mina väskor och en fjärde hänger över ryggen på mig och vill titta på.
Kaos!
Men åh så roligt! Jag älskar det.
De är så härligt fulla med liv!
Efter arbetsdagen åkte jag Sofie och My till supermarket där vi inhandlade ingredienser till att göra äppelpaj eftersom 6 av volontärerna åker hem i helgen. Kul med lite bakprojekt!
Hemma på campen efter lunch målade en utav kvinnorna i familjen henna på våra händer.
Hon var supersnabb och det blev så snyggt på oss allihop.
Jag fick bland annat en swaztika nedanför ringfingret vilket vid första anblick kändes lite obehagligt med tanke på de associationer jag har till symbolen men här har det ju den egentliga betydelsen.
Efter målningen satte vi oss ute på gården och lyssnade på Madan som denna gång hade en föreläsning om: "Female child & women situation in india"
Varje föreläsning som vi har med Madan är så givande! Det är så intressant och en väldigt fin chans att få höra det från någon som lever i samhället och vi har möjlighet att fråga och diskutera.
Jag återkommer med genusinlägg vid senare tillfälle. Det finns så mycket att säga om det.
Därefter hade vi yoga på taket i den vackra solnedgången. Molnen blev mot slutet chockrosa.
Det är fantastiskt skönt och välbehövligt för kropp och själ.
Det är även kul att känna att vissa övningar blir lättare och lättare att göra fullt ut så lite mer styrka oh flexibilitet har nog infunnit sig också.
Efter yoga var det snart dags för ännu en god middag. Jag längtar verkligen till varje måltid.
My, Sofie och jag stannade kvar vid matbordet och improviserade ihop 3st riktigt smaskiga äppelpajer.
Det blev en riktigt succé även hos indierna och vi fick lova att göra den fler gånger.
På kvällen fick jag däremot en smärre verklighetschock efter en väldigt intensiv men mysig dag.
Det blev dags att logga in på banken och betala räkningar!
Det var en lite obehaglig obekväm känsla att göra de uppgifter som hemma i Sverige är annars så vardagliga. De kändes så långt borta på något vis.
Nu är det ca 3 veckor kvar så jag får passa på att njuta ordentligt.
